"Det är inte lätt att vara 18 år och fått känna på hur underbart det är att älska och att älskas för att allt sedan ska försvinna på bara en sekund, från att ha allt till att ha ingenting. Det är inte lätt att sitta där ensam kvar med sitt brustna tonårshjärta och inte veta vad man ska göra, inte veta hur man ska gå vidare för han var ju "allt". Alla säger att den där första kärleken, att det är den som är svårast att komma över, att det är den som gör dom djupaste såren, för då har man ju aldrig blivit riktigt sårad förut, att det är den där "tonårskärleken" som man minns och kan le åt efteråt, när man gått vidare och funnit den "riktiga". Jag kanske är en dum och väldigt naiv tonåring som trodde att det skulle vara vi föralltid. Jag trodde kanske aldrig att det skulle hålla, men jag hoppades på någotvis att det skulle göra det. Jag visste att en dag skulle han få nog. Och det fick han. Nu sitter jag här några månader senare och jag älskar honom precis lika mycket nu som jag älskade honom då. Bara att nu har jag lärt mej att leva med det"
Hittade detta på blogg av en brud från norrköping, och tror inte ens jag behöver säga mer. Från att vara det bästa, till att vara det värsta någonsin.
Kommentera